skinnygirls

Att alla andra tar en stor bit av kakan utan att tänka, utan att kompensera och utan att gå upp - det slutar aldrig förvåna mig! Det förvånar mig till den milda grad att det håller mig vaken om nätterna. Hur är det möjligt? Jag vet ju att det faktiskt ÄR möjligt för jag har gjort så i hela mitt liv, innan jag blev.....sexton år. Visst har jag ätit kaka, men inte på det viset. Är det inte fascinerande?

Hur kan man vilja väga normalt och inte 46
45
44
43
?
Och vara lycklig och nöjd samtidigt liksom, det skulle innebära depression för mig, men andra klarar av det utan problem. Det är konstigt. Jag vill verkligen att det ska finnas så lite som möjligt av mig, bara sviker folk hela tiden och gör dem besvikna på mig. Alltid, dåligt samvete och skuldkänslor är mer regel än undantag. Tänker inte vara fet längre, jag vägrar! Inte det också! Just nu känns allt ganska meningslöst, som att jag tappat mig själv och drunknar i andras ord och mat. Vet knappt vem jag är längre, inte när jag äter. Förresten så hatar jag det ordet; "äter". Det associerar jag med att tugga, smaka, njuta, svälja, må bra! Jag tuggar ytterst lite, sväljer snabbt och känner inte efter för jag äcklas så sjukt mycket. Clementinklyftor sväljer jag alltid hela, äter jag gröt lägger jag det från skeden liksom längst bak på tungan och sväljer utan att knappt nudda det med resten av munnen. Kan inte sitta och koncentrera mig på det jag äter, utan måste ta med mig maten när jag gör något. Skulle aldrig aldrig nånsin sätta mig vid köksbordet själv, måste sitta framför tv/dator eller något annat. Därför hatar jag ordet äter, för det känns inte som samma sak. Det är bara ett skambelagt ord!

Love/ F